JLidberg

Vaknade upp av den dagliga morgonmusik som alltid spelas...! Helt sjukt vad störd man börjar bli på att höra samma låt om och om igen!

Idag skulle bli en dag när vi verkligen börjar med våra sjörutiner. Ett kvarter som alltid är på däck och jobbar fyra timmar, medan ett annat kvarter är hjälpreda/ledig. Sen skiftar det på 4 kvarter.

Eftersom jag nu skriver detta i efterhand måste jag nästan skratta åt vilken dag det har varit!

Det började att det blev allt kraftigare sjögång och hela besättning på 26 elever tjoade och hejade över att vi äntligen var på väg och att det var action i det hela. Alla trängdes kring fören på båten för att få känna av vatten stänket som slog över och upp på däck.

Väldigt roligt var det att båten för lyfts upp av vågen och sedan rasar ner för att sedan lyftas upp av nästa våg. Det var roligt i en stund innan man skulle börja diska då man insåg att tallrikar,bestick,kokkärl började flyga omkring på däck.

Efter maten började folk oroa sig för att bli sjösjuk... 4 timmar senare, ligger majoriteten av besättning som utslagna fiskar på däck...

Det mest obehagliga med dagen var vid ett post byte, jag hade precis avslutat mitt pass vid maskinen och byte till frälsarnkransen, samtidigt hade Anton och Maria byt plats som utkik. Innan Anton han klättra ner sina 25 meter hände detta, när Maria precis nått toppen.

Maria - Anton har du en plastpåse?

Anton - Nej det har jag inte.

Tyst en stund

Maria - Jag spydde precis i min mössa...

25 meter upp i masten så känns 3 meters vågor verkligen av! Fruktansvärt vilka krafter det blir!!

Ryktet spreds från Anton att Maria inte mådde bra och jag frågade Vakthavande Befäl om jag fick ge bort min post och klättra upp till Maria och byta av henne...

Frivillig men inte fullt villig vill jag påstå när jag kommit 10 meter upp i vantet.

När skeppet dök ner i vågen var det som att det nästan tog tvärstopp innan det sedan lyftes ur vågen och tog en jävla fart!

Jag är inte den person som tycker om höjder, men eftersom jag kan förstå att Maria vill bli avbytt så klättrade jag så fort jag kunde utan säkringar. Nästan uppe insåg jag att jag var tvungen att säkra mig, utan ett stadigt grepp när vågen slog emot var det säkert lätt att ramla ner!

Dubbla säkringar tog jag mig upp till den svåraste biten av mastklättringen, nämligen en stege som lutar 30 grader utåt innan man kommer upp på den ”A4” stora plattformen. Just i stegen måste man sträcka sig en bit för att få ett stadigt grepp, vilket jag gjorde precis när skeppet steg ur en våg. Jag missade handtaget, 25 meter upp så är man inte så jävla kaxig när man är nära på att ramla även fast man kör med säkringar. Jag lyckades klamra mig fast stenhårt med vänster armen och testade på nytt.

Nu kom jag upp och träffade Maria som nu satt ner på plattformen och alldeles groggy och förvirrade. Jag fick hänga utanför plattformen i säkert 15minuter innan Maria lyckades ställa sig upp och säkra sig på nytt.

Maria klättrade ner, nu satt jag där.

Frivillig men långt ifrån fullt villig... Svårt att beskriva hur det var.i Tänk er att balansera på en plattform som är lite större än ett A4 ark, medan ni färdas framåt och sedan bromsa in och sedan verkligen flyga framåt! Det pågick i en timme, innan Mathias kom upp och skulle byta av mig, när Mathias var vi slutstegen fick jag läsa av vågorna och säga till när det var lugnt att klättra så han inte klättrar när skeppet dyker och flyger upp.

Klättringen ner för mig tog minst 10-15minuter, när man i vanliga fall ska klättra upp på ca minuten.

Min tur att stå vid rodret! Jag kunde inte älska det mer! Vilken känsla att se hela fartyget från akterna resa sig x antal meter upp i fören och sedan slå ner och, havsvatten stänker över.

Uppeifrån masten såg jag hur majorieten av bestättning började lägga sig på däck, lite spyor här och där, och sedan när jag klättrade ner. Bilden talar för sig själv

Lyckades smyga fram kameran uppe i masten.

Emot kvällen började det lugna sig och det blåste bara 3-4 m/s.

Nu hade besättningen även återhämtat sig en del, och jag gick och la mig runt 2100 för att sedan gå tillbaka på min post kl 2400, fan vad häftigt det var att få se soluppgången vid 0400, innan man igen går och lägger sig!

Peace!